Dansa med mig
Så var det ju det här med att blogga....lätta sitt hjärta så att de som behagar kan se och läsa. Lite obehagligt men lite bekvämt.
Jag tycker inte om att jag inte hinner med exakt allt jag vill göra. Sådär som att spontant kunna umgås med sina finaste vänner... som att inte tappa kontakten med dem... för att det är så många andra tankar som upptar det begränsade utrymmet i mitt huvud, att man aldrig skickar iväg det där sms:et förrän någon vecka senare. Typ sådär. Därför blir jag så glad när någon grabbar tag i mig och påminner om att det var väldigt längesedan vi sågs. Det behövs.
Det där med att byta ut vänner efter en tid har jag aldrig förstått. Är man sådär superduper bra kompis med någon spelar väl inte bristen på kontakt någon roll...? Fast är det inte lite av poängen med en riktigt bra kompis, att man vet vad som upptar tiden i en persons liv?
It takes two to tango. Och ibland är det jobbigt att vara den som för hela tiden.
Jag vet ju inte ens vilken hårfärg ni har nu...
