froggiedarling

Sometimes it feels like I'm fadeing away, and nobody notice.

   We all have our ups and downs, it's just that some downs are a little bit deeper for someones and they need to be pulled back up again.

   We just have to remind ourselves that we're never alone. Ther is always one who stands in the shadows and screams so loud whiteout anybody notice.

   Even when you're standing on the edge and it feels like nothing is holding you back. You really have no hope left.

Why should I even bother, it's never going to end anyway

Someday, sometime, somehow. It will change.

Kommer det någonsin sluta göra ont när jag tänker på dem? På alla de jag älskat och som lämnat mig. Men jag fick i alla fall säga hej då, på riktigt.

Det är sjukt hur mycket en person kan betyda. Vare sig det är ens mamma, bästa kompis, brosa eller varför inte husdjuret? Allt det tillhör ens familj på ett eller annat sätt, det behöver inte finnas något blodsband som länkar ihop oss. Fast det är väl något som är ganksa självklart för alla, speciellt de som inte har en bra realtion till sin familj. Jag älskar min familj trots alla problem vi har, och jag vet inte om jag vill  veta hur allt skulle se utan dem. Det har blivit en vanesak alltihop eftersom jag växt upp med allt. Det är väl så att allt som man utsetts för formar en till den person man blir. Därför slutar man aldrig förändras.

Vi har haft en del diskussioner om det här med socialisering i skolan och om man föds som ett tomt eller fullskrivet blad. Jag har svårt att tänka mig att föds helt nollställd. På ett sätt vet jag ärligt talat inte varför jag känner så, det är bara en magkänsla, några egenskaper måste man helt enkelt ha, lite överlevnadsinstinkt åtmonstone. Sedan är det självklart att man formas och får värderingar utav uppfostran, samhället, skolan, kompisar etc. Det går knappast att passera allt detta helt oberörd.
Vad jag menar är väl att man föds halvskriven.