froggiedarling

Kvällen blev inte som vi tänkt oss tack vare en bitterballe till dörrvakt som tyckte att ett halvt år kvar till 20 var för mycket. Allt vi ville var att se Kristian Anttilas akustiska framträdande, men tydligen var det för mycket begärt.


Vårt alternativa slut blev istället kvällsfilosofi på TinTin.


Att försöka förstå sig på en annan människa är oftast ingen lätt uppgift. Ett frågetecken vi försökte reda ut var hur det kom sig att en person som, utåt sett, är i en del i livet då faktorer som ofta väcker ångest såsom jobb och kärlek fungerar bra, ändå inte är nöjd?

Vi människor har en tendens att ofta fokusera på det som kan förbättras i ens liv. Har man ett bra förhållande så kan det bli ännu bättre, eller så är man för tjock, eller så är chefen jobbig, kompisen har inte hört av sig på länge, pojk/flickvännen svarar inte på sms med en gång, lönen är för dålig, alla kläder man har är fula eller för små, jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv och så vidare och så vidare.

Vi har en ständig strävan att nå perfektion i tillvaron. Nu menar jag inte att man ska nöja sig med vad som helst, absolut inte, men ibland borde vi ta oss i kragen och fokusera på allt positivt vi har omkring, istället för hur det kan förbättras. Den ständiga klagan fick mig att undra om vi faktiskt vill vara lyckliga? Ibland tror jag att det mest är oss själva som hindrar oss från att vara det.

När all strävan gett resultat och man uppnått sitt mål brukar känslan av tillfredsställelse snabbt bytas ut mot en slags tomhet, jaha - nu då? När allt är perfekt så finns det väl det inget att förbättra, inga mål att uppnå. Då kom också frågan, vill vi ha allt perfekt? När ett mål är uppnått brukar vi trots allt hitta ett annat.

Och självklart ledde tankarna till en filosofi/psykologi lektion där det disskuterades och fastställdes att utan olycka existerar inte lycka - det är tack vare kontrasterna som vi kan uppleva delarna. Vet man inte hur det är att vara glad, så vet man inte riktigt hur det är att vara ledsen.  Man måste ha ätit en för salt kladdkaka för att uppskatta en för söt. Annars har man ju inget att jämföra med, och då är frågan om man upplever känslan fullt ut. Det är som att känslor behöver sina motpoler för att uppskattas tillfullo.


Ja, jag vet inte om vi blev så mycket klokare av dessa funderingar men det fick i alla fall mig att sakna filosofilektionerna med Thomas Andelius aka. Thomas av Aquinas.

"Veckans wombat!" Those were the days...