froggiedarling

A recent study found that most people report no increase in happiness after taking a vacation, and even those who do return to their normal levels of unhappiness after only two weeks.  [New York Times]

Gårdagen spenderades mestadels med fröken Björklund, förutom en avvikning till Kiowa som tydligen behövde uppfostras lite...men hon var snällare än vanligt och gjorde inte ens minsta protest när jag provade att göra skänkelvikning och framdelsvändning. Kvällen var dock dagens höjdpunkt då fröken B tog med mig till ett projektarbete som några kära Donnerelever gjort, en välgörenhetskonsert med syfte att stödja ett trä planteringsprojojekt i Kenya. Treevning.

Och jag insåg  ännu en gång hur mycket bättre musik låter live...

Artiserna som förgyllde kvällen var:

 Räfven

 Bye Bye Bicycle

 The Naima Train

 Jaqee

 Hellsongs

 JOSÉ GONZÁLES

 
ett försök till fjortisbild

 
Karin dansar och ler

 
Själv är man något mer fokuserad på scenen...

 

9/3 Cirka klockan 6 på morgonen lämnade vi lodgen för att se när Serengeti vaknar till liv, med undagtag för att åka tillbaka och äta lunch var vi hela dagen i parken. En helt fantastiskt tur då vi inte bara fick se geparder som vanligvist är rätt ovanliga, utan de honorna hade dessutom ungar! För att inte tala om när vi fick se en hel lejonflock dricka vid floden nära lodgen, tre honor, två ungar och två hanar på väldig nära håll! Svårt att komma ihåg exakt allt man fick se i efterhand, men det var mycket!

10/3 När vi lämnade Serengeti för att åka till Ngorongorokratern hanns det med en ytterligare game drive med många djur. Norongorokratern är en så kallad "caldera", det vill säga en jättelik vulkan som kollapsat för ca 2 miljoner sedan. Usikten från vårt rum var helt otrolig med kratern precis nedanför.

11/3 Nu var det dags för oss att åka ner i själva kratern och upptäcka vilka djur vi skulle få syn på idag. Det blev bland annat en hyena som slumrade i en vattenpöl, en väldigt mätt gepard, en gammal elefanttjur med gigiantiska betar, flamingos och resans enda noshörningar. Tyvärr var noshörningarna rätt långt från vägen, men med tanke på vilken tur vi haft med de andra så gjorde de inte så mycket...nästan.
Eftersom man bara får vara i kratrern max sex timmar så fortsatte vi till en annan by är vi skulle sova för natten. Lodgens pool var väldigt uppskattad! Det blev även en liten guideadtur i byn där vi köpte lite kaffe och te, även om killarna som bokstavligt talat förföljde oss (även in på puben vi besökte) gärna hade velat att vi skulle köpt deras saker med. När allt var anmält och vi fick reda på att bagaget skulle komma med ett plan dagen därpå runt två-tiden åkte vi till hotellet som låg på andra sidadan ön. Den där paradiskänslan ville inte riktigt infinna sig när vi åkte förbi hus som hade fullt med skräp runtomkring sig. Nog för att de var väldigt fattiga, men om de människorna på fastlandet lyckades hålla rent och snyggt skulle väl också de klara det?

12/3 Nu var det dags att åka till den sista parken, Tarangire National Park som mest är känd för sina baobabträd och mängden elefanter. Och om vi fick se elefanter...När vi först kom till lodgen och skulle bo i våra tält, som var flashiga med kaklat badrum, fick vi se en grupp elefanter på sluttningen nedanför. Efter lunch och poolbadsåg vi att de hade de förflyttat sig till skogen bakom tälten, och när vi senare skulle ut och åka var de på parkeringen! Hur häftigt som helst att se hur de tyckte att vi var i vägen som glodde på dem, våra chaufförer/guider blev lite småstressade och föste snabbt in oss i våra jeepar så inte vi skulle bli översprungna av arga elefanter. Fast de ser så snälla ut är speciellt de afriaknska rätt aggressiva..inte så konstigt egentligen när massa turister stannar och glor på dem stup i ett. Under den cirka 2 timmar långa game driven lyckades vi se ungefär 200 elefanter, och ja vi räkande! Vi bedrev även krig mot Tse-tseflugor som lik myggan är någon ond makts påfund, för har man otur får man "sömnsjukan" vilket kort sakgt innebär att man kan hamna i koma...De är afrikas motsvarighet till våra bromsar, och alla som någon gång ridit på sommaren vet hur hatade de är.

13/3 Sista safaridagen! Trots stränga direktiv från vår reseledare Ann stannade vi ett antal gånger på ut ur parken för att föreviga de sista girafferna och strutsarna, men vi hann i tid till Arusha där vi skulle äta lunch och sedan flyga till Zanzibar.
Det där med orginisationsförmåga verkar inte riktigt vara tanzaniarnernas grej för när vi lyckats checka in vårt baggage så kom en kvinna och sa helt kolugnt att allas baggage antagligen inte skulle komma med på grund av luftfuktigheten. Fastän alla inte förstod vad luftfuktigheten hade med planvikten att göra så började vi organisera så att åtminstone en väska per par skulle komma med. Folk packade ner vinterjackor i en väska och badkläder i en annan, bara det att när allt var klart så började en baggageman plocka från båda högarna, och kvinnan som godkänt vår en-väska-per-par-strategi verkade tycka det var helt okej. Det var bara att acceptera. Dessutom kom det ett gäng fransmänn med gigantiska väskor som inte verkade ha fått något besked om luftfuktigheten. När vi väl anlänt till Zanzibars flygplats höll alla tummarna för att åtminstone rätt väska hade kommit med, och merparten fick med sig sin "badväska", medans några inte fått några väskor eller den med vinterjackorna i. Själv hade jag i halv panik tryckt ner så mycket som möjligt i min ryggsäck, en av mina mardrömmar är att min resväska ska försvninna, och lite saker i mammas resväska som faktiskt kom med, vilket inte min gjorde. När allt var anmält och vi fått reda på att väskorna skulle komma med plan dagen därpå runt tolvtiden åkte vi till vårat hotell som låg på andra sidan ön. Den där paradiskänslan ville inte riktigt infinna sig när vi bara åkte förbi hus som hade fullt med skräp runt omkring sig. Nog för att de är fattiga, men om männiksorna på fastladnet som är minst lika fattiga lyckas hålla rent och snyggt borde det väl inte vara ett problem för dem? När detta kommenterades för chauffören sa han att det var regeringens fel...

14-20/3 All tid spenderades mest inom hotellanläggningen, eller reservatet som vi även kallade det...Det fanns ingen by att gå omkring i på kvällen utan det var middag och god natt, vilket inte gjorde super mycket för man var rätt trött vid tio redan! Sanden var som potatismjöl och vattnet turkos, tyvärr var dett rätt kraftigt hög-och lågvatten som gjorde att det mest blev poolen som användes för att plaska i. Det var tre rättersbuffé vid varje måltid, inte så bikini vänligt...men det känns nästan som att jag åt mer mango än mat. Mmm, den mangon...
Jag, Emma och Linnea gjorde en mycket lyckad kajaktur och en snorkeltur, som resulterade i solbrändhet på fötter och vader. 
Vi åkte även till Stone Town är en gammal del av huvudstaden kan man säga, på höger sida om vägen låg Stone Town och på vänster den moderna delen. Jag hade förväntat mig gammal fin arkitektur. Det finaste var de typiska zanzibariska dörrarn, så mycket mer fick vi inte sett på grund av tidsbrist. Jag fick i alla fall prutat till mig två superfina halsband och två sjalar och även införskaffat efterlängtade vykort. Just det, det var ungefär 37 grader i stekande sol med.
Det blev även en tur till en kryddfarm där vi fick se hur bland annat ananas, vanlij, banan,gurkmeja, mango, papaya, kardemumma och kokospalmer växer. Det var riktigt intressant att få se hur kryddorna och frukterna ser ut från början! I slutet av turen fick vi även smaka på massa frukt av en kille, som slutade i att mamma nästan bytte bort mig mot en ananas. Ananasen vi fått smaka var den godaste jag någonsin ätit och killen var jättesöt så det gjorde inte så mycket. Äntligen fick jag handlat lite roliga teer också, och kanelkaffe!


Jag är verkligen supernöjd med resan, även om Zanzibar kasnke inte var så paradisiskt som vi trott gör inte det så mycket när safarin var helt galet otroligt bra.

Nu orkar jag inte skriva mer, men jag hoppas blondinen på andra sidan jorden är nöjd med denna utförliga reseberättelse. Du ville veta allt, så skyll dig själv...<3


Just det! Hakuna mata är swahili och betyder inga problem (för de de som missat Lejonkungen), och den frasen användes friskt av tanzanianerna. Jag har fått höra det så mycket att det skändat Timon och Pumbas sång en smula. Enligt vår reseledare Ann så finns Lejonklippan på riktigt, fast på en privat ranch i Kenya...och Pumba finns med tack vare guiden som körde runt Disneys tecknare, hans smeknamn var tydligen vårtsvin på swahili...

Sådär, i söndagseftermiddag kom jag och mams hem innanför vår egna ytterdörr. Det har varit en helt galet bra resa. Så mycket bättre än vad jag vågade hoppats på. Jag har bokstavligt talat varit mindre än en meter ifrån åtminstone två lejon och tre elefanter. Minst.

Innan vi hunnit lämna Göteborg så var snöstormen självklart tvungen att sno vårat planerade tåg och flytta det till stockholmsturen istället, men det löste sig och vi kom iväg med ett halvtrevligt Öresundståg istället mot Kastrup. Flyg från Köpenhamn till Amsterdam där hela gruppen möttes upp, sen vidare till Nairobi för att byta flyg till Kilimanjaro flygplats, så ja, jag har sett Kilimanjaro från luften!

6/3 När vi kommit fram till vårt första hotell som låg i en liten stad som hette Arusha var det dags att återhämta sig från flygningen och få info av vår guide Ann (som blivit rikitgt försenad tack vare något strul i Kairo). Allt kändes väldigt overkligt fortfarande. Pengar skulle växlas och jag fick panik på mamma som gladeligen följde efter några snubbar som skulle ta oss och några andra ur gruppen till den växlingsstationen vi ville till, Forex. Efter att ha sprungit runt på samma gator en bra stund och gått förbi ett antal växlingsstationer gav jag upp och gick tillbaks till hotellet. Min bok lockade mer än känslan av att vi snart skulle bli bestulna på alla kontanter vi hade. Mams kom dock tillbaka välbehållen med både dollar och tanzaniska shillings, suckandes över att jag var så nojig. Om det är något jag har svårt för så är det människor som följer efter och vill sälja saker, gärna saker man absolut inte vill ha, men som tror att man går att övertala bara de tjatar tillräckligt mycket.

7/3 Vi lämnade Arusha ganska tidigt på morgonen för att åka till vår första park, Lake Manyara, som låg några timmars resa därifrån. Parken var inte jättestor men det tog utan problem några timmar att köra runt där inne när vi ville stanna för minsta fågel. Begreppet "safariögon" användes friskt, för alla ville såklart var den som upptäckte djuret som gömde sig bland buskarna. Här fick vi se våra första vårtsvin, elefanter, giraffer, zebror (LYCKA), olika fåglar, gnu, flodhästar och babianer...alla dessa babianer. Jag var redan då hur nöjd som helst med allt vi fått se när vi lämnade parken för att åka till vår lodge som låg med en helt fantastiskt utsikt över  parken. Vi hade sällskap av ett gäng med 150 ungrare, typiskt nog, som tydligen inte hade gått tidigt för de var uppe läänge. Jag kan alltså skylla min kvällspigghet på generna, vilket känns rätt bra!

8/3 På väg till Serengeti åkte vi förbi Ngorogorokratern som vi skulle till när vi var klara på savannen. Den utsikten var också helt otrolig. Det är något extremt meditativt och rogivande med att bara titta ut över ett vackert landskap från hög höjd...
Vi besökte en masaiby, vilket var en rätt intressant upplevelse. Trots att de är väldigt noga med att bevara sin traditionella livsstil med boskapsskötsel och så vidare är det mycket villiga att visa runt turister i deras by, mot betalning, så klart. Männen lever på kött, mjölk blandat med blod från korna och kvinnorna på det samma fast från getterna. Egentligen är de nomader som flyttar allt eftersom betet försvinner (korna är deras allt), men nu måste deras barn gå i skola så de har börjat få anpassa sig mer och mer till en mer "modern" livsstil där åtminstone barnen och kvinnorna är kvar på samma plats medans männnen stundtals flyttar korna. Masaier kan man prata om ganska länge...Vi blev i alla fall välkomnade med en hyfsat obehaglig hälsnings sång och dans, de hade tävling om vem som kunde hoppa högst av männen, vi blev omkring visade i byn och fick se hur det såg ut i deras hus och skola, två tjejer fick förfrågningar om giftemål av deras guide (de sa tack men nej tack). Även de var rätt enträgna med att vi skulle köpa smycken de gjort...jag var mest intresserad av de söta killingarna.
Lunchen intogs med utsikt över Olduvaiklyftan där den kända familjen Leaky gjort en mängd utgrävningar och hittat fossiler av förhistoriska människor och utdöda förhistoriska djur. Vi såg skallar från nutidens giraff och elefantsläktingar, de var ordentligt stora.
Det blev även en så kallad "game drive" i Serengeti på väg till lodgen Seronera. Ännu mer zebror, giraffer och flodhästar på  närmare håll och min lycka var totalt. Gnuer och bufflar i överflöd och även en hel del Tomson- och Grantgaseller bland annat lyckades vi med se.


To be continued...

Imorgon smäller det. Äntligen!

De senaste dagarna när det har sjunkit in för mig att vi verkligen ska åka har kännts helt surrealistiskt. Och helt fantastiskt underbart. Min barndomsdröm går i uppfyllelse! Safari...på rikitgt.


Söndagen 21/3 kommer vi hem igen. Jag räknar med en välkomstkomitté på centralen.


Tills dess:












Jag kommer vara avstängd från omvärden, så får ni inget svar på sms:et beror det på att nallen ligger hemma och sover.

När kakan firade att hon levt ytterligare ett år samtalades det en del om jobb. Anniepannie berättade om ett par som hade varit sådär oförskämt snygga och kära att hon bara hade velat kasta chokladpulvret på dem när killen, istället för den lite halvvirriga tjejen, hade svarat med sådan självklarhet på frågan om hon ville ha marschmallows och grädde till hennes varma choklad. Det hade varit ett solklart ja. "- Nu förstår jag vad Kate Nash menar när hon säger att hon önskade att han visste at hon egentligen ville ha tre sockerbitar när hon sa två." Kate Nash tänkte jag, hmm...kom ihåg och kolla upp. Och hela gårdagen spelades hon i mina lurar, riktigt bra.


"You said I must eat so many lemons
'cause I am so bitter.
I said
"I'd rather be with your friends mate 'cause they are much fitter." "

När jag äntligen hörde vad den där låten som var lite småmysig hette blev det genast till att kolla upp närmre. Och han är så bra så bra får jag säga, synd och skam att jag missade hans p3Guld framträdande men tack o lov för inspelning.







Vi lyfter nu

...och något för att peppa när man inte känner så så pepp på äventyr.









Så ses vi om 3 korta månader igen!

<3

...ska jag, Matilda och Karin se uppträda på Konserthuset i vår!



Det finns så mycket att fnissa åt...men här är två, blev en om Australiensare och en om Amerikaner.

Spotify har många fantastiska funktioner, en favorit är att man kan dela spellista. Ett mycket bekvämt sätt att upptäcka nya bra låtar på, eller att få en att börja fundera om kompisen har fel på hörseln.

Lyckligvist har inte Kakan det, hennes opiercade broskbitar fungerar ypperligt. Så här kommer en nykomling från vår lista, som för övrigt är grym.

Favoritkakan fyllde år på fredagen men ville fira sig på lördagen. Maffiga våfflor och hur-går-det-nu-med-den-där-saken-du-höll-på-med-sist-vi-träffades prat tog fokus från förevigandet av värdinnans fabulösa glamourlockar.

Och så var det sista kvällen med gänget på 3 månader. Min Antipodpippi breder ut sina vingar på riktigt nu och lämnar boet. Fy för separationsångest.


Kvällens andra del började med kladdiga fingrar och slutade på Kladdiga fingrar.

 

Den där som vi ville ta farväl av var inte så pigg på att bli förevigad...men skam den som ger sig!