froggiedarling

På torsdag är det verkligen dags. Äntligen!

Bilden är tagen från: psychosanctum.com


Fick en impuls, eller rättare sagt så hade jag "Fields of gold" nynnandes i mitt huvud och var tvungen att få höra den på riktigt => in på spotify och vips så hade jag upptäckt Eva Cassidys ljuva stämma. Nog för att jag visste vem hon var innan, men fy vad duktig hon var/är (musiken finns trots allt kvar).

Jag tror att jag har en förkärlek till artiser som gör covers. Några av de låtar jag tycker lite bättre om är nämligen ofta i en annan artists tappning.

In a little while - Hanson , inte U2
Romeo and Juliet - The Killers, inte Dire Straits
Somewhere over the rainbow - hellre med Eva Cassidy, Israel Kamakawiwo'Ole än med Judy Garland
Hallelujah - hellre Jeff Buckley, Rufus Wainwright, Amanda Jensen än Leonard Cohen

Bild från: media.jnytt.se

Självklart är det jättebra att killarna i h.e.a.t vågar stå för att de hellre skulle velat levt på 80-talet då det faktiskt ansågs snyggt med långt lång fluffigt halvpermanentat hår på killar. Något som jag fortfarande inte kan förstå, men det är en annan sak att kolla på Mötley Crüe, Queen m.m. för det tillhörde liksom musikscenen då. Inte nu. Integritet i all ära, men varför envisas trummisen "Crash" med att vara halvnaken och ha förspel med alla som råkar titta när kameran glider förbi?

Det yttre aspekterna tog i alla fall bort mitt fokus från det viktiga, nämligen musiken (även om Christer Björkman o co också verkat ha gjort det överlag i det nya upplägget när allt går ut på att få in så mycket pengar istället för att få ett hyfsat kvalitéfyllt program).

Nästa år tvekar jag på att det ens blir två program för mig som i år, inte om jag kan slippa undan...

Så bra bra bra!

Min musiksmak kan tyckas en smula nyanserad, deal with it. Här kommer ännu en fin Anttila video i alla fall:

När man tror att man står på en stadig grund, och den grunden börjar att krackelera, det blir en obalans i vad som borde vara det stabilaste i världen, - vad gör man då?

Jag antar att man får klamra sig fast vid det som fortfarande är ordentligt fast i marken - annars överlever man inte.

Men det sägs likväl så ofta att what doesn't kills you, only makes you stronger , det låter väl bra.

--

Till hur stor del får man tycka synd om sig själv? Ska man jämföra med "barnen i Afrika" för att få lite perspektiv, eller går det bra att tycka synd om sig själv och känna att vissa delar av livet skulle man helst velat ta bort ?

Life's a bitch - acceptera och gå vidare, går också att hävda.

Det sjungs även always look on the bright side of life, kanske inte alltid men som sagt så får man klamra sig fast vid ljuspunkterna.

"En söt liten låt" av vår kära mister Anttila. Videon är ...kan inte hitta ett passande ord, men jag gillar den...